Motivation

Det här med att hålla sig motiverad är ganska intressant. Under hösten när jag inte kunnat springa, endast kört ett fåtal trainerpass och mest tränat core har motivationen inte varit på topp. Jag tränar för att tävla och tävlar jag vill jag prestera bra. Jag kommer inte lalla igenom ett race, inte än på några år. Men jag tänker att alla borde ju vara motiverade utifrån sina förutsättningar. Tex en kraftigt överviktig har ju de största incitamenten att ta tag i det och gå ner i vikt. Kunna lattja med sina barn, vandra i naturen, möta någon i en flygplansgång. Ändå verkar de flesta inte ta tag i det. Och där under hösten kände jag nått liknande, nått som jag aldrig känt tidigare. Tänkte att min rygg aldrig blir vad den varit och det kanske inte är nyttigt att hålla på och träna såhär. Men det är ju det här jag vill hålla på med! Så mer rehab under hösten och nu börjar det kännas som att det går åt rätt håll i alla fall.

Simningen är det som funkar bäst att träna utan att slita på ryggen och kommer precis hem från en vecka på Playitas med Coach Ludde. Mumma för ryggen. Mycket simfokus men även lite cykel och löpning. Bara känslan att cykla i kortbyxor fick humöret på topp. Är faktiskt mer laddad än på länge och dags att ta steget och anmäla sig till lite tävlingar.

2016 kommer bli fokus på halvironman liksom förra året. Denna gång med en förhoppning att hålla hela året. A-tävling blir Vansbro som i år har SM-status och tillika KM för Terrible tuesday. Hade gärna kört en under Ironmanbrand för försöka kvala men då VM går i Australien känns det lite stort. Jag är pappaledig men Sussi har börjar jobba då. Istället lutar det åt att träffa Hanna och Magnus på Tjörn och passa på att köra Tjörn Triathlon. Får Sus till sin löpning lite tänkte vi också köra någon swimrun men ganska ambitionslöst. Bara få gör en trevlig tävling tillsammans.

Åter till motivation. Blir imponerad av sådana som Shahrzad. Att få båda benen amputerade och ändå hitta motivation att träna och tävla i triathlon. Då får man gräva lite djupare. När man känner att man har det lite kämpigt kan man tänka på henne så blir ens egna problem ganska små. Allt går. "Its all in your head" som min ledare på en alpinklätterresa ständigt påpekade.

Här låg vi och tränade på catchen bredvid bla Sebasitan Kienle, David Näsvik mfl. Vill man få in mycket träning i en enkel tillvaro (även med barn) är Playitas verkligen att rekommendera.

Lite Hawaii flashbacks. Varma vindar i ett kargt lavalandskap

Är det värre att bli av med något man haft än att aldrig ha haft det?

Hösten tillhör löparna. Inte för varmt, inte för kallt. Och denna höst måste ju varit fenomenal än så länge. Regnat en enda dag om jag prickat in det rätt. Tyvärr har jag inte fått springa något och har nu ställt in New York Marathon. MEN...jag har börjat cykla lite till och från jobbet igen. Kanske inte ligger på samma tempo som i våras men susar om bussarna med råge dörr till dörr. Friheten att slippa passa någon tid eller sitta i bilkö med en drös människor som snorar är helt underbar.  När jag cyklar förbi bussarna vid Ulvsundavägen ser jag hur de tittar ut förstrött genom fönstret, uttråkade. Hade det inte varit så att om de en gång hade provat att cykla så hade de med säkerhet gjort det fler gånger? Det är sådant vi kanske aldrig får veta.  Men jag vet att jag har känt frustration under den tid jag inte har kunnat cykla. Och nu känns det bättre!

You have reached a new level

Kändes ungefär som när jag var yngre och spelade datorspel. Man kämpade i timmar för att nå en ny level. Idag nådde the real me en ny level. Sjukgymnast John sa att jag skulle (eller iaf kan) prova springa. Så schemat kommande sju dagarna är 4 min löpning idag, 6 imorgon 8 söndag osv, öka 2 min i sju dagar och förhoppningsvis slår inte ryggen bakut. Gick därifrån med ett litet leende.

Har de senaste veckorna letat efter mina inre magmuskler, bland annat genom att ligga på en uppblåsbar kudde som visar tryck och samtidigt göra diverse övningar. Trycket ska ligga konstant samtidigt som man gör övningen. Det är betydligt svårare än man tror och framför allt när man inte ska spänna det stora sexpacket utan bara de små…men det går framåt. På sätt och vis känns det jäkligt skönt att det är höst och man kan ägna sig åt detta utan att känna någon direkt stress. Det enda som känns lite surt är NYC marathon om jag inte kan springa det. Tur att det går varje år.

Köpa startplats till NYC?

Du får dock springa i mitt namn. Men betydligt billigare än springtime. Cuting costs… 

Börjar på riktigt bli lite orolig för NYC Marathon. ”Roade” mig idag med att kolla hur länge jag var borta från träningen i höstas och det var ungefär så länge som jag haft ont nu, 8 veckor. Sen kunde jag enligt funbeat börja köra ganska många pass per vecka, även löpning. Nu finns det inte på kartan att jag skulle ge mig ut och springa men det kanske är för att jag blivit så gammal och förståndig och att jag då sprang lite ändå.

Men om man istället ska försöka hitta något roligt så är det att SS04 har börjar med simträning för personer som ej är gamla tävlingssimmare. Försökte sneaka in i deras masterssimningsgrupp tidigare men det blev nobben så detta känns kul. Första passet är idag och jag hoppas verkligen att ryggen inte ska ge vika för detta. Har ju länge tänkt att jag ska öva upp min simning så det är väl det jag får ägna hösten och vintern åt samt det rehabprogram för ryggen som jag håller på med hos Brommaplans fysioterapi. Vansbro HIM sub30 2016, en sänkning på 12 %. Hur svårt kan det vara?

Tidig säsongsvila?

In i det sista hoppades jag att jag skulle kunna köra både Bellman och Stockholm triathlon men med en dag kvar till Bellman kastar jag in handduken. Körde 1km provrunda och ryggen började kännas. Inte för att vara neggig men börjar ju ändå fundera på om det blir något NYC marathon för mig. Helst vill jag ju kunna prestera lite också och inte bara springa igenom den. Patrik Nilsson gjorde en 2.45-mara på Kalmar IM efter en 4.27-cyklingen. Just sayin.

Men som sagt, hoppet dör inte. På söndag är det Stockholm triathlon där jag är med i ett stafettlag. Har inte gett upp att kunna cykla iaf då det inte blir så stötigt för ryggen. Tänkte rigga trainern här någon dag och se hur det känns. Tror dock inte på några stordåd efter en månads träningsuppehåll. Min 1km testrunda var ju tung. Hur ska inte 2mil vo2max bli då?! Hade hoppats på 40km i snitt på en ltie snirklig bana men får väl revidera det. Sorry teammates...

Shit happens

Vätter Challenge följdes från en relativt solig uteplats på Ekerö. Regnade tydligen i Jönköping vilket var min enda behållning av att inte vara på plats. Liverapporteringen var under all kritik men var ändå roligt att följa den.  Topfighten stod mellan Bäcksson och Bjälkemo som Bäckson vann trots en brutal löpning av Bjälkemo. Förvånad över hur snabba löpningar det var generellt. Hur lång var löpbanan egentligen? Många som körde Vansbro hade mer än 5 minuter snabbare löptider nu.

Samma dag var det ”sista” etappen i Tour de france. Sista var ju söndag med lördagen var den dag då det fanns en litens chans för någon att göra något. Lördag avslutades med den klassiska stigningen upp till Alpe D’huez. Jag och Mathias provade den 2012 när vi var nere och kollade touren så jag var tvungen att kolla hur min tid stod sig. Tror Quintanas tid var 39 nånting. Marco Pantanis dopningsrekord från 95 är 36.40. Mitt -  57.38. Boom!  Ja man är ju en bit efter men skulle vara kul att köra den igen då 2012 ändå var i början av min konditionsera. En bit under 50 borde ju gå? 57.38 ger ett snitt på 14.21km/h. 36.40 är över 23. Galet

Vätter skulle vara min sista ordenliga triathlon för året. Kvar har jag nu endast Stockholm triathlon som jag kör i stafettklassen med två kollegor. Hoppas då att ryggen ska vara tillräckligt bra för att cykla. Även anmäld till Bellmanstafetten med några kompisar och pallplatts på båda dessa stafetter är väl inte för mycket begärt?

Blickar framåt

Vet fortfarande inte om det blir tävling på lördag eller inte och imorgon ska jag tillbaka till Access Rehab för att höra vad Björn säger. Stretchar flera gånger per dag och hoppas i någon barnslig iver att han ska ösa beröm över vilka vigulanta framsteg jag tagit. Men ryggen känns fortfarande på ett oroväckande sätt vilket gjort att jag inte vågar träna särskilt mycket utan mer kört några pass bara för att känna om det faktiskt gör ont. Istället har jag drömt mig bort och blickat framåt.

Med en liten 8-9 månaders lagom till försäsongen nästa år lockar Fuerteventura mycket. I våras hade TT ordnat med läger samtidigt som Challenge Fuerteventura gick vilket vore kul. Skulle gärna ta en vecka på Mallis i mars också och få lite cykelmil. Susi är inne på samma sak. Challenge Roth som är en klassiker på Ironmandistansen gick av stapeln nu i juli och platserna till nästa års upplaga släpptes för några dagar sedan. Tog 1 minut innan de var slut och såg några triathlonvänner som knep platser. Den skulle jag vilja köra någon gång. Och Vansbro triathlon som fick SM-status nästa år går ju i juni. Den måste jag också köra. Sen var det om man skulle ge Hawaii ett nytt försök nästa år. Nu börjar semesterdagarna tryta men till dess borde det vara lagom med lite pappaledighet. Man hör ju på ordet att det handlar om ledighet. Då måste det finnas massa tid att träna och latcha med barnet?! 

I detta sketna väder och med en sketen rygg är det ganska lätt att blicka framåt…

Tillbaka på ruta ett?

Man blir inte snabbare triatlet av att träna annat än just cykel, löp och simning säger vissa. För egen del har det blivit betydligt mindre i gymmet senaste året vilket jag fått höra hemma ibland. Men jag har nog inte varit snabbare än nu heller. Det funkar ett tag men förra veckan tyckte ryggen att det var dags att softa ner lite igen.  Morgoncykel fredag morgon, lite längre lunchjogg och långpass cykel lördag morgon gjorde min gamla diskbuktning påmind.

Bokade in akuttid hos Sverre på Access rehab då jag kände att Vätter Challenge är i farozonen. Löpning är det som känns mest och även om jag är jäkligt sugen på tävlingen så vill jag inte riskera att det blir sämre. Domen löd; detta är den ”lättaste” av ryggproblem men jag är så sjukt stel att det bara är min ländrygg som arbetar. Receptet är stretchning 3 gånger/dag och leta efter de inre nedre magmusklerna. Återbesök nästa torsdag och då är det upp till bevis.

Jag kanske inte blir snabbare av just detta men det är nog dessvärre en förutsättning för att kunna fortsätta. Fan att det ska vara så tråkigt med sånna övningar bara…

Varför ska de plåga sig så?

Varför ska de plåga sig så brukade min farmor säga när det var fotboll på tv. Man skulle ju kunna tro att hon syftade på just fotboll men det var att de plågade sig genom att springa efter bollen. Tanken slog mig lite på Vansbro Triathlon under löpningen. De första kilometrarna direkt efter cyklingen när allt kändes ganska extra jäkligt tänkte jag verkligen att fuck it, jag skiter i Vätter Challenge. Orkar inte plåga mig igenom detta i slutet av juli igen. Men man glömmer snabbt.

Igår körde jag långa intervaller, 2x6km i halvmaratempo och hade samma känsla då. Det är inte roligt. Men det är jäkligt skönt efteråt och man känner sig nöjd. Säkert massa ämnen som frigörs i kroppen och något Maria Wollin aldrig kommer få av att rosta egen müsli eller plantera växter. Benen kändes till en början som stockar men gav med sig lite efter ett tag. Kommer nu köra på ordentligt denna vecka samt nästa innan jag drar ned volymen sista veckan igen. Ska försöka köra de pass med Coach Ludde som klubben har också. Fick några tips senast som jag ska suga lite på och förhoppningsvis kan jag göra något snabbare än 34.18 på en halva sen.

Startlistan på Vätter Challenge ut att vara lite vassare än Vansbro och då är det säkert några som jag inte känner igen också och kanske några som en registrerat sig ännu. Det kommer bli tufft.

Reflektioner kring Vansbro Triathlon

En 5e plats i en av Sveriges största triathlon på medeldistans är bra enligt mig. Samma dag gick Halmstad halviron och VM i Motala på långdistans så de tävlingarna tog väl en hel del duktiga triatleter men resultat kan jag ändå inte klaga på.

Tävlingsledningen hade bestämt att det skulle vara ett elitled och därefter rullande start efter ens simkapacitet. Självseedning. Elit startade 2 min före resten och jag ställde mig i 30-35. Hade en liten förhoppning om att vara närmre 30 än 35 minuter vilket sket sig totalt.

Simmade 10 min i den kalla vanån innan jag fick en spark rätt på näsan av en bröstsimmare och glasögonen åkte av. Vet inte vad som gjorde mig mest irriterad, sparken eller det faktum att jag inte simmade snabbare än han som simmade bröstsim. Helt nya glasögon var ingen hit heller. Efter 34.18 är jag uppe och får tiden rapporterad av Sussi och skuttar inte direkt av glädje. Hade verkligen hoppats på att mina korta bassängpass under våren skulle gett lite mer. 118e plats.

Gör en helt okej växling, 12 snabbate för dagen och kommer iväg. Dags att börja jaga. Första delen vad det omkörningsförbud pga hängbro, cykelbana m.m men därefter börjar jag trycka på lite. Försöker hålla mig kring 260-270 watt. Hittar en till långsam simmare i förhållande till cykling så vi pacar tillsammans. Första varvet blev snittet 39.7 och jag tog ganska många placeringar. Andra varvet märker jag att min kompanjon börjar tappa tempo men försöker fortsätta med mina 260 watt. Han får släppa. Snittet blir 255watt NP och 2.15.56 vilket känns ganska ok men lite långt upp till Erik Holmberg som gjorde en 2.10.44 cykling. Björn Andersson tänker jag inte ens nämna för han är i en egen liga både vad gäller cykel och simning.

Kommer in till löpning som 13e man och benen känns ganska shyssta. Efter bara några hundra meter fryser klockan och jag får börja köra på känsla. Kanske var det till min fördel men det är lite knepigt att inte veta om man tar eller tappar mot dem före och efter. Hade även tänkt försöka hålla ett 3.50-tempo men svårt att ställa in exakt på bara känsla. Brukar kunna pressa mig lite mer om jag vet hur snabbt jag springer. Plockar ganska många placeringar på löpningen och Sussi försöker hålla mig uppdaterad med tider upp till framförvarande. Lyckas inte hålla 3.50 men tiden blir 1.22.18 vilket räcker till dagens snabbaste löpsplit iaf.

Slutar på en 5e plats med ca 1.40 upp till 4an och över 5 min till 3an. Sagt det förut och det verkar ju gälla fortfarande. Måste lära mig simma.

Vansbro Triathlon

Gentlemen, this is the real thing. This is what you've been trained for

Alltid det citatet som slår mig inför tävlingar som jag prioriterar. Top Gun när det är som bäst. Till helgen är det Vansbro triahtlon. Ser ut som att temperaturen kommit upp och det faktiskt blir triathlon. Nackdel för mig men det är ju trots allt triathlon jag tränar för. Ankungen som inte kan simma. Startfältet är det inget att klaga på och hela 30 från TT och 289st i tävlingklass herrar. Björn Andersson är väl favorittippad men vi får se vad Magnus Bäckstedt, Marcus Hultgren mfl kan göra för att stoppa honom. Troligtvis ganska lite.

För några veckor sedan var det långlöparnas kväll och 10000m bana. Första gången jag sprang bana men sänkte PB till 33.45, 26s bättre än tidigare. En del är givetvis pga att det är bana men puls och känsla var nästan oförskämt bra. Löpformen är god. Siljan runt blev ju en mindre misär med regn och rusk. Riktiga flashbacks från 2012 och var så kall att jag trodde jag skulle kollapsa på slutet. Rullade in på 3.57 h låg i svansen sista 2 milen och skämdes. Tror dock att det var kylan och inte min cykling generellt som gjorde att jag inte höll.

Sen, kanske det mest spännande, simning. Denna hatkärlek. Stor del av våren har jag lyckats köra 2 pass i veckan så kontinuiteten har varit god men längden blygsamma 45min per pass. På lördag ska vi se vad det har gett.

Fick en startplats till milspåret av en klubbkompis i TT. Han hade dragit på sig en ordentlig förkylning och kunde inte köra och då jag hade funderat på att springa fanns det inte längre någon anledning att tveka. 34.22 räckte till en 7e plats, kändes bra även om det inte är PB. När jag hämtade biljetten av Magnus kom vi in lite på träning, barn, träningstid etc. Tävla på Ironmandistans kräver ganska mycket tid skulle nog de flesta säga. I varje fall om man ska placera sig bra och inte bara ta sig runt och barn gör det hela lite knepigare enligt Magnus.  

Sista juli är det beräknat för en liten Mini-me. En future ironman? Det kommer bli grymt roligt och spännande. Men denna lilla varelse kommer samtidigt ta upp massor av tid. Jonas Colting gästade tripodden för ett tag sedan och de kom in på barn. Han ville inte ha några för de skulle ta upp för mycket tid som han vill lägga på sig själv. Jag har antagligen inte förstått vad det innebär ännu och det går nog bara att förstå när man väl är där. Finns dock många exempel på människor som varit ganska aktiva och efter att de fått barn släppt det helt och pluffsat till sig i skydd av fredagsmys och lördagsgodis. Barnen vill ju mysa. Ge mig en pungspark om jag börjar hamna på glid.

Då och då tänker jag tillbaka på Ironman Hawaii, Kona, Kaffebåten, gänget, lavafäten. Så jäkla shysst. I år kommer jag köra medeldistans. Det blir bla Vansbro och Vätter Challenge. Men 2016…då ska familjen Johansson/Persson/Renman på Hawaiisemester igen hoppas jag. Det första vi köpte i barnväg var en Chariot CX1 med skid/löp/cykelset. Har man mindre tid över som förälder får man i varje fall göra allt för att underlätta träningen. Kanske sitter jag med handen i chipspåsen om 1år och beklagar mig över att man inte har tid att träna. Men jag har svårt att tro det.

I söndags körde jag långpass med Conti testteam. 20 mil och dryga 40 i snitt. 12 startande och nästan lika många tillbaka. Som minst var vi nere på 6 man som snurrade. De ska cykla vättern under 7h, jag ska cykla snabbt själv. Har funderat på hur cykelformen varit då jag åkt på massa däng på cyklingen på de duathlon jag kört. Formen är nog i klass med förra året bara att de som cyklat snabbare helt enkelt varit bättre. Så förhoppningsvis är det inte jag som blivit sämre. 6 juni gör jag ett nytt försök att slå rekordet runt Siljan och Orsasjön med Conti. Hoppas inte ledarmotorcykeln guidar oss fel i år igen. 

Säsongspremiär för blogguppdatering

Har haft lite skrivvila då jag dels hade lite tungt (tunt) med träningen höst/vinter och det helt enkelt inte hänt så mycket. Grundträningen under vintern uteblev i princip pga ryggproblemen men kom så sakteliga igång efter nyår. Tungt både psykiskt och fysiskt men jag lever på hoppet att några års grundträning relativt snabbt kan plockas upp igen. Premiärmilen blev första testet av formen och även om 35.35 är långt ifrån PB från året innan kändes det bra. En väldigt negativ split visar att jag nog fega lite väl mycket. Provade även lyckan på de två duathlon som gått hittills i år vilket resulterade i vinst på SCT Duathlon och en 7e plats på Väsby som även var SM.

Kan konstatera att löpningen känns bra medan jag eventuellt är lite efter på cyklingen. Förra årets trainerpass i kylan på balkongen gav nog resultat.

För dryga månaden sedan flyttade vi in i huset vi köpt på Ekerö och låtit renovera under höst/vinter. Har man många cyklar och tränar mycket har det sina fördelar med garage, egen tvättstuga och en hel del plats åt träningsprylar. En annan bieffekt med hus är att avståndet till jobbet ökat från 400m till 16km och en väldigt stor del av träningen sker numera genom att ta mig till och från jobbet. Köerna ut till ekerö i rusningen är inte att leka med och cykla går alltid snabbare och ibland även att springa. Jävligt soft faktiskt. Återstår att se hur höst/vinter blir men incitamentet att cykla till jobbet istället för att trängas på en buss som tar längre tid är ganska stort.

Man blir pigg av att träna(!)

Det är vad alla säger. Ät grönsaker och träna så blir man inte lika trött. Jag har tänkt att så är det nog men inte reflekterat så mycket mer över det. Däremot har jag tyckt att den här vintern varit väldigt jobbig. Trots att jag flyttat fram klockan till både 06.30 och 07.00 har den ringt med ett irriterande ljud och jag har bara velat somna om.

Mellan 11 oktober och 4e januari hade jag totalt 12 träningstimmar pga ryggen. Det är vad jag brukade ligga på per vecka innan Hawaii. Sedan 3 veckor tillbaka har jag kunnat träna på lite men vill inte gå för hårt fram utan har legat runt 5-6h/vecka. Men det som varit intressant är att jag återigen har börjat vakna innan klockan och det har inte alls känts lika tungt att gå upp på morgonen. Visst, vi har dagarna med oss och för varje dag som går blir det något ljusare på morgonen. Sannolikheten att kroppen ska få en tillstymmelse av sol ökar. Men jag kan sätta min P3a på att det är träningen som gör det.

Ytterligare en mycket empirisk upptäckt (ganska väntad dock) är att kondition är färskvara. Körde 3x 1200-ingar följt att 800-ingar med Ösen och Oskar i tisdags på Kristinebergs IP. Tanken var att köra 1200 i mil-tempo och 800 i halvmara. Försökte hänga på dem första varvet i deras 3.25-tempo men kände att jag skulle skjuta ut mig då så fick släppa på andra setet och lägga mig runt 3.30-34 på efterföljande. Även 800ingarna gick långsammare än forna tider. Vet inte vad som är jobbigast, att de sprang ifrån mig eller att jag blivit långsammare. Men det är som Björn säger. Det är inte nu man ska vara snabb utan i sommar. Bara hoppas jag inte kör för hårt efter träningsuppehållet. Har väldigt svårt för att hålla tillbaka mig själv. Peppar peppar

Två steg fram, ett steg bak

Om man inte tränar blir man tjock sägs det. Jag tror på det. Nu har jag väl inte direkt blivit tjock men nått kilo kan det nog vara, långt ifrån de slimmade kropparna på stranden i Kailua bay. Jul och träningsfritt är en dålig kombo helt enkelt.  

Nu till det trevliga och det är att ryggen börjar kännas bättre. Lite stelt på mornarna men i helgen blev det en cykeltur a 80minuter i vinterkylan tillsammans med Nussi. Var tänkt att bli lite längre men kortade av den för att ryggen kändes lite trött och jag tänkte att det är dumt att köra på för fullt direkt. Fick även smisk på spurten av Nussi. Kondition är en färskvara... Igår provade jag även att springa 1km och tyckte det kändes ok så. Hoppas att kunna börja öka kontinuerligt så smått nu. Att inte kunna träna är dåligt för husfriden.

Efter nyår ska även passen från Björn Andersson börja. Kommer inte kunna köra för fullt från start men hoppas att detta ska ta min träning ytterligare ett snäpp nästa år. Eftersom det är ett gemensamt upplägg för flera med sub9 som mål på IM är det inte riktigt individuellt. Jag räknar ändå med att kunna nyttja mycket och att få en annan struktur i träningen och periodisering etc. Kommer bli intressant!

Allmänt kasst

Magnetkameran sa att en disk buktade ut. Dr Carter sa att jag började bli till åren...31 år?
Men han sa också att en diskbuktning inte är någon superstor grej och att jag bör kunna träna på. Och ryggen har känts bättre och bättre. Fram till idag. Kröp på vinden och fixade men ventilationen på mitt och sussis renoveringsobjekt och nu är jag tillbaka på 0. Fan vad kasst det känns.

Hade precis kommit igång med lite cykling även om sjukgymnasten sagt att jag ska vänta med löpning.

Så trött på det här nu. Inte ens dagens julbord och medföljande sprit kunde dämpa värken. Kanske för lite nubbe? Får kämpa vidare med rehab med det är ju så tråkigt. Inte stressad inför 2015 än men fortsätter det såhär kanske det ändras. Kanske. Eller så blir jag fet...


- Posted using BlogPress from my iPhone

En remiss kommer postad

Igår kom tillslut remissen till MR. 16 december...det känns som en evighet men jag skulle ringa Dr Carter när jag fick den så skulle han försöka skynda på det. Även sjukgymnasten som ska vara ryggspecialist verkar ha ett tufft schema. Först 10 december har jag tid där. 3 veckor för att få tid till en sjukgymnast? Säger det något om folks hälsa eller är just denna sjukgymnast väldigt populär? Jag hoppas det senare.

Har aldrig gjort magnetröntgen förut och vet inte riktigt vad jag har att vänta. Det är något man inte ska göra så ofta pga strålning så det är ju bra att jag sluppit det fram till nu. Samtidigt lite nyfiken, maskinen ser ju ganska spacad ut. Man får det där pojkaktiga intresset för maskiner. Hur som helst ska det bli skönt att få veta vad det handlar om så det går att börja rehaba. Så frustrerande att inte kunna träna och kanske ännu värre att inte kunna göra vanliga saker som att bära tunga matkassar, inte kunna knyta skosnörena utan att stånka och bli tvungen stödja sig eller ligga i sängen och knyta.

Here we go

Invalid innebär ofrivillig vila

Offseason, varför inte köra lite styrka? Marklyft är manligt även om 40kg kanske inte är lika coolt. Men det räckte för att ryggen skulle misstycka. Lägg på lite löpning och sedan bära gips och 120cm OSB-skivor så är ryggproblemen ett faktum. I vanliga fall brukar det räcka med ett besök hos naprapaten så är jag back in business. Men inte nu. Har varit där 3 gånger och kan ändå inte knyta skorna utom på fyllan. Känner mig som 100år och man inser hur skör man är och även vad glad man ska vara att man faktiskt kan röra sig i vanliga fall.

Imorgon ska jag till Dr Farell Carter får att få en opinion av någon som inte är naprapat. Börjat noja mig att det är nått värre denna gång. Får man magnetröntgen om man gnyr lite?

Invaliditeten innebar även att jag missade klubbdagen för 10000m. Fick agera tidtagare när de andra körde beermile vilket sög men köndes också lite skönt när man såg de andra trycka Brooklyn. Dumt att förstöra ett gott öl.

Daniel vann på 8.20.34 och hade faktiskt helt ok tid på sista varvet, 68s. Nussi hack i häl men kunde inte sätta in någon spurt. Spy innebär extravarv så kanske därför han körde reserverat.






Well done boys. Nästa år ska jag göra allt för ge Daniel en match.
Blev en rejäl utskjutning efteråt ändå vilket höll i sig till måndagen. Det har jag inte saknat men jag hade i varje fall inget långpass inplanerat. Oskar låg på samma nivå som oss andra men valde ändå att bränna av en 26km på söndagen. Snyggt



Posted using BlogPress from my iPad

Total vila

Har haft total vila sedan Hawaii. Varken sprungit, cyklat eller simmat även om tanken på simning förekommit. Lars frågade igår om jag inte skulle med och simma onsdag lunch, skulle tydligen vara Lisa Nordens simtränare Fredrik Lundin på bassängkanten. Nackdelen med att numera jobba i sumpan...Blir en lång lunch om man ska åka till Eriksdalsbadet.

Men ska jag vara ärlig har jag inte haft något sug att träna. Känns som att all tid utöver jobb går åt till att planera husrenoveringen på Ekerö just nu. Och det är väl ganska passande tidsmässigt. I vår blir det svårare att klämma in det om jag ska satsa ordentligt på triathlonen.

Det börjar dock smyga något i ryggraden. Något känns helt enkelt lite konstigt när man inte tränar. Man blir trött på kvällen och man är uttråkad. Massa tid som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Så nu har jag reggat ett konto på byggahus.se, där går det att spendera ungefär lika mycket tid som på diverse träningsforum och bloggar märkligt nog. Bäst att lägga på sig lite om det skulle bli en vargsvinter.

Men imorrn har jag i alla fall bokat upp en cykeldate med Nussi och det blir crosscykling i mörkret utan klocka. Ska bara köra på känsla och försöka njuta av cykling utan mål. Ser fram emot det och ser fram emot en månad eller mer av endast spontana pass där jag kör det jag känner för. Sen...sen är det dags att ladda om. Då är det 2015.


- Posted using BlogPress from my iPad

Race report Ironman Kona

Har nu gått några dagar sedan tävlingen och jag har både hunnit smälta den och fundera på vad som gick fel. Kände mig okej vid start och under cyklingen fick jag i mig både energi och vatten som jag hade tänkt. Enda jag kan tänka mig ledde till denna minst sagt mediokra prestation är värmen. Kan ju inte helt ha tappat formen sedan Kalmar?

Incheckning och nummermärkning öppnade 04.45. Vi åkte hemifrån 05 men hade ändå gått om tid. Hittar ett gäng andra svenskar och allt är frid och fröjd. Vattenstart för herrarna kl 06.50 och hinner ligga och trampa vatten max 5min innan kanon blåser av. Inte alls så stökigt som alla varnat för, kanske för att jag la mig relativt långt ut till vänster och dessutom inte krigar längst fram. Kör på i mitt tempo, oftast relativt ostörd, och försöker när det går lägga mig på några fötter. Banan är 2km rakt ut för att sedan vända tillbaka samma väg. Kändes som en evighet innan jag fick vända och ungefär vid vändpunkten ser jag den första rosa mössan som indikerar att en agegroup dam har simmat ikapp 10min på mig. Inget att bli upprörd över, visste att simningen skulle bli tuff för mig och att det finns väldigt många snabba simmare i dessa startled. De flesta ligger runt timmen med våtdräkt. Efter ca 75% börjar det kännas som 50/50 herrar damer. Vet inte om så var fallet men kändes så. Kommer tillslut fram och känner att jag missat lite med vaselinet, swimskinet och saltet har skavt. Skit samma, nu börjar ju min gren. Uppe på piren möts jag av Sussi och Pontus som lyckats ta sin in på vip-delen eftersom de såg starten från båt. Kul med bekanta ansikten. 1.22 tog det och hade innan start en förhoppning om 1.15.

I t1 möter jag också Sara som inte heller var särskilt nöjd efter simningen.

Trycker på lite uppför Kuakini hwy, kanske lite för mycket men man är alltid lite övertaggad direkt efter växling. Målet för dagen är 220watt. Väl ute på Queens K får jag lite rytm och det känns fortfarande helt ok även om det är ganska varmt. Efter några mil så kommer motvinden och den är inte nådig. Aldrig varit med om sådan blåst och tydligen var det de värsta vindarna på 15 år. Det är mentalt nedbrytande med sådan vind tycker jag och jag börjar få svackor. Det är inte heller att vinden kommer från ett och samma håll utan ibland är den från sidan. Glad att jag körde med lägre profil fram, var en del som blåste av vägen. I motvinden börjar man se fler och fler wheelsuckers och domarna gör ingenting trots att de åker förbi. Det gör att det känns ännu värre när man sliter i motvinden. Kämpar uppför backen till Hawi som kändes olidligt lång men ser fram emot nedförsbacken och den förmodade medvinden. Glädjen blev kortvarig. Efter vändningen rullar det på ganska bra men efter ett tag märker jag att trots att det är nedför och jag trycker 200watt går det inte aärskilt fort. Börjar först fundera på om bromsen eller något ligger mot men det är bara vinden. Större delen av hemvägen blir också motvind. Sånna är vindarna på Hawaii, svänger snabbt och har samma värme som en hårtork. Men ingen kan säga att det var ett lätt år i alla fall. Detta var Hawaii som det ska vara.

Även om det endast behöver vara 7m på Kona ser väl luckan lite liten ut?

Mentalt nedtryckt och tillbaka i Kona efter 5.25h och 208watt np börjar jag inse att det här går ganska dåligt. Det fanns liksom inget tryck i mig. För att spara lite tid låter jag skorna sitta på cykeln (vilket jag inte brukar göra) då det är funktionärer som tar hand om den vid växlingen. Slutar med en kramp i höger vad...

Ut på Ali'i drive känns första kilometern bra. Mycket publik, fått komma av cykeln, Sussi/Pontus är där och hejar osv. Men ganska snabbt infinner sig den olustiga känslan av total avsaknad av ork. Börjar bryta ned loppet i bitar. Snart är jag vid vändpunkten på Alii drive, 7.5km, då är det bara 7.5 tillbaka innan Queens K. Håller ca 5-tempo första 1.5 milen sen måste jag gå i en backe som inte är mycket till backe. Då har jag redan börjat gå vid varje vätsktestation. Lägger is i kepsen och innanför racesuiten varje station också, allt för att få ner tempen. Inser nu att det aldrig kommer gå att springa detta marathon och börjar kalkylera på hur lång tid det tar om jag ska gå 2,5mil. Börjar prata med en britt som också går och vi bestämmer att vi ska springa 5 och sedan gå 1 vilket gick fint. Tappar honom nånstans men då kommer Marcus Larsson (cykelcity) ikapp. Han är lika paj som jag ( gjorde 9.07 på Kalmar i år). Vi teamar upp och går/springer när vi kan och orkar. Skrattar åt att vi i det tempo vi håller inte kommer hinna imål innan det blir mörkt. Var tur att vi hittade varandra och kunde motivera varandra, annars hade det tagit mer tid än de 4.19 som det nu blev för mig.

Det är många som gått längs Queens K men hade aldrig trott jag skulle göra det. Hade inte alls den respekt för banan och värmen som man skulle haft. Det var otroligt roligt att vara här och inte minst tiden innan med de 7 andra svenskarna jag och Sussi bott med men nu ska jag ta paus ett år från fulldistans och satsa på 70.3. Direkt efter målgång tänkte jag som vanligt "aldrig mer" men jag ska tillbaka till Kona, bara inte nästa år. Och då ska jag förbereda mig på ett bättre sätt, hur man nu gör det. Läste nån som förespråkade bastu :)

Sida vid sida med Marcus Larsson som kanske var räddningen för att inte hamna på hjältelistan, dvs långsammare löpning än cykling.

Posted using BlogPress from my iPad