Är det värre att bli av med något man haft än att aldrig ha haft det?

Hösten tillhör löparna. Inte för varmt, inte för kallt. Och denna höst måste ju varit fenomenal än så länge. Regnat en enda dag om jag prickat in det rätt. Tyvärr har jag inte fått springa något och har nu ställt in New York Marathon. MEN...jag har börjat cykla lite till och från jobbet igen. Kanske inte ligger på samma tempo som i våras men susar om bussarna med råge dörr till dörr. Friheten att slippa passa någon tid eller sitta i bilkö med en drös människor som snorar är helt underbar.  När jag cyklar förbi bussarna vid Ulvsundavägen ser jag hur de tittar ut förstrött genom fönstret, uttråkade. Hade det inte varit så att om de en gång hade provat att cykla så hade de med säkerhet gjort det fler gånger? Det är sådant vi kanske aldrig får veta.  Men jag vet att jag har känt frustration under den tid jag inte har kunnat cykla. Och nu känns det bättre!

You have reached a new level

Kändes ungefär som när jag var yngre och spelade datorspel. Man kämpade i timmar för att nå en ny level. Idag nådde the real me en ny level. Sjukgymnast John sa att jag skulle (eller iaf kan) prova springa. Så schemat kommande sju dagarna är 4 min löpning idag, 6 imorgon 8 söndag osv, öka 2 min i sju dagar och förhoppningsvis slår inte ryggen bakut. Gick därifrån med ett litet leende.

Har de senaste veckorna letat efter mina inre magmuskler, bland annat genom att ligga på en uppblåsbar kudde som visar tryck och samtidigt göra diverse övningar. Trycket ska ligga konstant samtidigt som man gör övningen. Det är betydligt svårare än man tror och framför allt när man inte ska spänna det stora sexpacket utan bara de små…men det går framåt. På sätt och vis känns det jäkligt skönt att det är höst och man kan ägna sig åt detta utan att känna någon direkt stress. Det enda som känns lite surt är NYC marathon om jag inte kan springa det. Tur att det går varje år.

Köpa startplats till NYC?

Du får dock springa i mitt namn. Men betydligt billigare än springtime. Cuting costs… 

Börjar på riktigt bli lite orolig för NYC Marathon. ”Roade” mig idag med att kolla hur länge jag var borta från träningen i höstas och det var ungefär så länge som jag haft ont nu, 8 veckor. Sen kunde jag enligt funbeat börja köra ganska många pass per vecka, även löpning. Nu finns det inte på kartan att jag skulle ge mig ut och springa men det kanske är för att jag blivit så gammal och förståndig och att jag då sprang lite ändå.

Men om man istället ska försöka hitta något roligt så är det att SS04 har börjar med simträning för personer som ej är gamla tävlingssimmare. Försökte sneaka in i deras masterssimningsgrupp tidigare men det blev nobben så detta känns kul. Första passet är idag och jag hoppas verkligen att ryggen inte ska ge vika för detta. Har ju länge tänkt att jag ska öva upp min simning så det är väl det jag får ägna hösten och vintern åt samt det rehabprogram för ryggen som jag håller på med hos Brommaplans fysioterapi. Vansbro HIM sub30 2016, en sänkning på 12 %. Hur svårt kan det vara?

Tidig säsongsvila?

In i det sista hoppades jag att jag skulle kunna köra både Bellman och Stockholm triathlon men med en dag kvar till Bellman kastar jag in handduken. Körde 1km provrunda och ryggen började kännas. Inte för att vara neggig men börjar ju ändå fundera på om det blir något NYC marathon för mig. Helst vill jag ju kunna prestera lite också och inte bara springa igenom den. Patrik Nilsson gjorde en 2.45-mara på Kalmar IM efter en 4.27-cyklingen. Just sayin.

Men som sagt, hoppet dör inte. På söndag är det Stockholm triathlon där jag är med i ett stafettlag. Har inte gett upp att kunna cykla iaf då det inte blir så stötigt för ryggen. Tänkte rigga trainern här någon dag och se hur det känns. Tror dock inte på några stordåd efter en månads träningsuppehåll. Min 1km testrunda var ju tung. Hur ska inte 2mil vo2max bli då?! Hade hoppats på 40km i snitt på en ltie snirklig bana men får väl revidera det. Sorry teammates...

Shit happens

Vätter Challenge följdes från en relativt solig uteplats på Ekerö. Regnade tydligen i Jönköping vilket var min enda behållning av att inte vara på plats. Liverapporteringen var under all kritik men var ändå roligt att följa den.  Topfighten stod mellan Bäcksson och Bjälkemo som Bäckson vann trots en brutal löpning av Bjälkemo. Förvånad över hur snabba löpningar det var generellt. Hur lång var löpbanan egentligen? Många som körde Vansbro hade mer än 5 minuter snabbare löptider nu.

Samma dag var det ”sista” etappen i Tour de france. Sista var ju söndag med lördagen var den dag då det fanns en litens chans för någon att göra något. Lördag avslutades med den klassiska stigningen upp till Alpe D’huez. Jag och Mathias provade den 2012 när vi var nere och kollade touren så jag var tvungen att kolla hur min tid stod sig. Tror Quintanas tid var 39 nånting. Marco Pantanis dopningsrekord från 95 är 36.40. Mitt -  57.38. Boom!  Ja man är ju en bit efter men skulle vara kul att köra den igen då 2012 ändå var i början av min konditionsera. En bit under 50 borde ju gå? 57.38 ger ett snitt på 14.21km/h. 36.40 är över 23. Galet

Vätter skulle vara min sista ordenliga triathlon för året. Kvar har jag nu endast Stockholm triathlon som jag kör i stafettklassen med två kollegor. Hoppas då att ryggen ska vara tillräckligt bra för att cykla. Även anmäld till Bellmanstafetten med några kompisar och pallplatts på båda dessa stafetter är väl inte för mycket begärt?

Blickar framåt

Vet fortfarande inte om det blir tävling på lördag eller inte och imorgon ska jag tillbaka till Access Rehab för att höra vad Björn säger. Stretchar flera gånger per dag och hoppas i någon barnslig iver att han ska ösa beröm över vilka vigulanta framsteg jag tagit. Men ryggen känns fortfarande på ett oroväckande sätt vilket gjort att jag inte vågar träna särskilt mycket utan mer kört några pass bara för att känna om det faktiskt gör ont. Istället har jag drömt mig bort och blickat framåt.

Med en liten 8-9 månaders lagom till försäsongen nästa år lockar Fuerteventura mycket. I våras hade TT ordnat med läger samtidigt som Challenge Fuerteventura gick vilket vore kul. Skulle gärna ta en vecka på Mallis i mars också och få lite cykelmil. Susi är inne på samma sak. Challenge Roth som är en klassiker på Ironmandistansen gick av stapeln nu i juli och platserna till nästa års upplaga släpptes för några dagar sedan. Tog 1 minut innan de var slut och såg några triathlonvänner som knep platser. Den skulle jag vilja köra någon gång. Och Vansbro triathlon som fick SM-status nästa år går ju i juni. Den måste jag också köra. Sen var det om man skulle ge Hawaii ett nytt försök nästa år. Nu börjar semesterdagarna tryta men till dess borde det vara lagom med lite pappaledighet. Man hör ju på ordet att det handlar om ledighet. Då måste det finnas massa tid att träna och latcha med barnet?! 

I detta sketna väder och med en sketen rygg är det ganska lätt att blicka framåt…

Tillbaka på ruta ett?

Man blir inte snabbare triatlet av att träna annat än just cykel, löp och simning säger vissa. För egen del har det blivit betydligt mindre i gymmet senaste året vilket jag fått höra hemma ibland. Men jag har nog inte varit snabbare än nu heller. Det funkar ett tag men förra veckan tyckte ryggen att det var dags att softa ner lite igen.  Morgoncykel fredag morgon, lite längre lunchjogg och långpass cykel lördag morgon gjorde min gamla diskbuktning påmind.

Bokade in akuttid hos Sverre på Access rehab då jag kände att Vätter Challenge är i farozonen. Löpning är det som känns mest och även om jag är jäkligt sugen på tävlingen så vill jag inte riskera att det blir sämre. Domen löd; detta är den ”lättaste” av ryggproblem men jag är så sjukt stel att det bara är min ländrygg som arbetar. Receptet är stretchning 3 gånger/dag och leta efter de inre nedre magmusklerna. Återbesök nästa torsdag och då är det upp till bevis.

Jag kanske inte blir snabbare av just detta men det är nog dessvärre en förutsättning för att kunna fortsätta. Fan att det ska vara så tråkigt med sånna övningar bara…

Varför ska de plåga sig så?

Varför ska de plåga sig så brukade min farmor säga när det var fotboll på tv. Man skulle ju kunna tro att hon syftade på just fotboll men det var att de plågade sig genom att springa efter bollen. Tanken slog mig lite på Vansbro Triathlon under löpningen. De första kilometrarna direkt efter cyklingen när allt kändes ganska extra jäkligt tänkte jag verkligen att fuck it, jag skiter i Vätter Challenge. Orkar inte plåga mig igenom detta i slutet av juli igen. Men man glömmer snabbt.

Igår körde jag långa intervaller, 2x6km i halvmaratempo och hade samma känsla då. Det är inte roligt. Men det är jäkligt skönt efteråt och man känner sig nöjd. Säkert massa ämnen som frigörs i kroppen och något Maria Wollin aldrig kommer få av att rosta egen müsli eller plantera växter. Benen kändes till en början som stockar men gav med sig lite efter ett tag. Kommer nu köra på ordentligt denna vecka samt nästa innan jag drar ned volymen sista veckan igen. Ska försöka köra de pass med Coach Ludde som klubben har också. Fick några tips senast som jag ska suga lite på och förhoppningsvis kan jag göra något snabbare än 34.18 på en halva sen.

Startlistan på Vätter Challenge ut att vara lite vassare än Vansbro och då är det säkert några som jag inte känner igen också och kanske några som en registrerat sig ännu. Det kommer bli tufft.

Reflektioner kring Vansbro Triathlon

En 5e plats i en av Sveriges största triathlon på medeldistans är bra enligt mig. Samma dag gick Halmstad halviron och VM i Motala på långdistans så de tävlingarna tog väl en hel del duktiga triatleter men resultat kan jag ändå inte klaga på.

Tävlingsledningen hade bestämt att det skulle vara ett elitled och därefter rullande start efter ens simkapacitet. Självseedning. Elit startade 2 min före resten och jag ställde mig i 30-35. Hade en liten förhoppning om att vara närmre 30 än 35 minuter vilket sket sig totalt.

Simmade 10 min i den kalla vanån innan jag fick en spark rätt på näsan av en bröstsimmare och glasögonen åkte av. Vet inte vad som gjorde mig mest irriterad, sparken eller det faktum att jag inte simmade snabbare än han som simmade bröstsim. Helt nya glasögon var ingen hit heller. Efter 34.18 är jag uppe och får tiden rapporterad av Sussi och skuttar inte direkt av glädje. Hade verkligen hoppats på att mina korta bassängpass under våren skulle gett lite mer. 118e plats.

Gör en helt okej växling, 12 snabbate för dagen och kommer iväg. Dags att börja jaga. Första delen vad det omkörningsförbud pga hängbro, cykelbana m.m men därefter börjar jag trycka på lite. Försöker hålla mig kring 260-270 watt. Hittar en till långsam simmare i förhållande till cykling så vi pacar tillsammans. Första varvet blev snittet 39.7 och jag tog ganska många placeringar. Andra varvet märker jag att min kompanjon börjar tappa tempo men försöker fortsätta med mina 260 watt. Han får släppa. Snittet blir 255watt NP och 2.15.56 vilket känns ganska ok men lite långt upp till Erik Holmberg som gjorde en 2.10.44 cykling. Björn Andersson tänker jag inte ens nämna för han är i en egen liga både vad gäller cykel och simning.

Kommer in till löpning som 13e man och benen känns ganska shyssta. Efter bara några hundra meter fryser klockan och jag får börja köra på känsla. Kanske var det till min fördel men det är lite knepigt att inte veta om man tar eller tappar mot dem före och efter. Hade även tänkt försöka hålla ett 3.50-tempo men svårt att ställa in exakt på bara känsla. Brukar kunna pressa mig lite mer om jag vet hur snabbt jag springer. Plockar ganska många placeringar på löpningen och Sussi försöker hålla mig uppdaterad med tider upp till framförvarande. Lyckas inte hålla 3.50 men tiden blir 1.22.18 vilket räcker till dagens snabbaste löpsplit iaf.

Slutar på en 5e plats med ca 1.40 upp till 4an och över 5 min till 3an. Sagt det förut och det verkar ju gälla fortfarande. Måste lära mig simma.

Vansbro Triathlon

Gentlemen, this is the real thing. This is what you've been trained for

Alltid det citatet som slår mig inför tävlingar som jag prioriterar. Top Gun när det är som bäst. Till helgen är det Vansbro triahtlon. Ser ut som att temperaturen kommit upp och det faktiskt blir triathlon. Nackdel för mig men det är ju trots allt triathlon jag tränar för. Ankungen som inte kan simma. Startfältet är det inget att klaga på och hela 30 från TT och 289st i tävlingklass herrar. Björn Andersson är väl favorittippad men vi får se vad Magnus Bäckstedt, Marcus Hultgren mfl kan göra för att stoppa honom. Troligtvis ganska lite.

För några veckor sedan var det långlöparnas kväll och 10000m bana. Första gången jag sprang bana men sänkte PB till 33.45, 26s bättre än tidigare. En del är givetvis pga att det är bana men puls och känsla var nästan oförskämt bra. Löpformen är god. Siljan runt blev ju en mindre misär med regn och rusk. Riktiga flashbacks från 2012 och var så kall att jag trodde jag skulle kollapsa på slutet. Rullade in på 3.57 h låg i svansen sista 2 milen och skämdes. Tror dock att det var kylan och inte min cykling generellt som gjorde att jag inte höll.

Sen, kanske det mest spännande, simning. Denna hatkärlek. Stor del av våren har jag lyckats köra 2 pass i veckan så kontinuiteten har varit god men längden blygsamma 45min per pass. På lördag ska vi se vad det har gett.

Fick en startplats till milspåret av en klubbkompis i TT. Han hade dragit på sig en ordentlig förkylning och kunde inte köra och då jag hade funderat på att springa fanns det inte längre någon anledning att tveka. 34.22 räckte till en 7e plats, kändes bra även om det inte är PB. När jag hämtade biljetten av Magnus kom vi in lite på träning, barn, träningstid etc. Tävla på Ironmandistans kräver ganska mycket tid skulle nog de flesta säga. I varje fall om man ska placera sig bra och inte bara ta sig runt och barn gör det hela lite knepigare enligt Magnus.  

Sista juli är det beräknat för en liten Mini-me. En future ironman? Det kommer bli grymt roligt och spännande. Men denna lilla varelse kommer samtidigt ta upp massor av tid. Jonas Colting gästade tripodden för ett tag sedan och de kom in på barn. Han ville inte ha några för de skulle ta upp för mycket tid som han vill lägga på sig själv. Jag har antagligen inte förstått vad det innebär ännu och det går nog bara att förstå när man väl är där. Finns dock många exempel på människor som varit ganska aktiva och efter att de fått barn släppt det helt och pluffsat till sig i skydd av fredagsmys och lördagsgodis. Barnen vill ju mysa. Ge mig en pungspark om jag börjar hamna på glid.

Då och då tänker jag tillbaka på Ironman Hawaii, Kona, Kaffebåten, gänget, lavafäten. Så jäkla shysst. I år kommer jag köra medeldistans. Det blir bla Vansbro och Vätter Challenge. Men 2016…då ska familjen Johansson/Persson/Renman på Hawaiisemester igen hoppas jag. Det första vi köpte i barnväg var en Chariot CX1 med skid/löp/cykelset. Har man mindre tid över som förälder får man i varje fall göra allt för att underlätta träningen. Kanske sitter jag med handen i chipspåsen om 1år och beklagar mig över att man inte har tid att träna. Men jag har svårt att tro det.

I söndags körde jag långpass med Conti testteam. 20 mil och dryga 40 i snitt. 12 startande och nästan lika många tillbaka. Som minst var vi nere på 6 man som snurrade. De ska cykla vättern under 7h, jag ska cykla snabbt själv. Har funderat på hur cykelformen varit då jag åkt på massa däng på cyklingen på de duathlon jag kört. Formen är nog i klass med förra året bara att de som cyklat snabbare helt enkelt varit bättre. Så förhoppningsvis är det inte jag som blivit sämre. 6 juni gör jag ett nytt försök att slå rekordet runt Siljan och Orsasjön med Conti. Hoppas inte ledarmotorcykeln guidar oss fel i år igen. 

Säsongspremiär för blogguppdatering

Har haft lite skrivvila då jag dels hade lite tungt (tunt) med träningen höst/vinter och det helt enkelt inte hänt så mycket. Grundträningen under vintern uteblev i princip pga ryggproblemen men kom så sakteliga igång efter nyår. Tungt både psykiskt och fysiskt men jag lever på hoppet att några års grundträning relativt snabbt kan plockas upp igen. Premiärmilen blev första testet av formen och även om 35.35 är långt ifrån PB från året innan kändes det bra. En väldigt negativ split visar att jag nog fega lite väl mycket. Provade även lyckan på de två duathlon som gått hittills i år vilket resulterade i vinst på SCT Duathlon och en 7e plats på Väsby som även var SM.

Kan konstatera att löpningen känns bra medan jag eventuellt är lite efter på cyklingen. Förra årets trainerpass i kylan på balkongen gav nog resultat.

För dryga månaden sedan flyttade vi in i huset vi köpt på Ekerö och låtit renovera under höst/vinter. Har man många cyklar och tränar mycket har det sina fördelar med garage, egen tvättstuga och en hel del plats åt träningsprylar. En annan bieffekt med hus är att avståndet till jobbet ökat från 400m till 16km och en väldigt stor del av träningen sker numera genom att ta mig till och från jobbet. Köerna ut till ekerö i rusningen är inte att leka med och cykla går alltid snabbare och ibland även att springa. Jävligt soft faktiskt. Återstår att se hur höst/vinter blir men incitamentet att cykla till jobbet istället för att trängas på en buss som tar längre tid är ganska stort.

Man blir pigg av att träna(!)

Det är vad alla säger. Ät grönsaker och träna så blir man inte lika trött. Jag har tänkt att så är det nog men inte reflekterat så mycket mer över det. Däremot har jag tyckt att den här vintern varit väldigt jobbig. Trots att jag flyttat fram klockan till både 06.30 och 07.00 har den ringt med ett irriterande ljud och jag har bara velat somna om.

Mellan 11 oktober och 4e januari hade jag totalt 12 träningstimmar pga ryggen. Det är vad jag brukade ligga på per vecka innan Hawaii. Sedan 3 veckor tillbaka har jag kunnat träna på lite men vill inte gå för hårt fram utan har legat runt 5-6h/vecka. Men det som varit intressant är att jag återigen har börjat vakna innan klockan och det har inte alls känts lika tungt att gå upp på morgonen. Visst, vi har dagarna med oss och för varje dag som går blir det något ljusare på morgonen. Sannolikheten att kroppen ska få en tillstymmelse av sol ökar. Men jag kan sätta min P3a på att det är träningen som gör det.

Ytterligare en mycket empirisk upptäckt (ganska väntad dock) är att kondition är färskvara. Körde 3x 1200-ingar följt att 800-ingar med Ösen och Oskar i tisdags på Kristinebergs IP. Tanken var att köra 1200 i mil-tempo och 800 i halvmara. Försökte hänga på dem första varvet i deras 3.25-tempo men kände att jag skulle skjuta ut mig då så fick släppa på andra setet och lägga mig runt 3.30-34 på efterföljande. Även 800ingarna gick långsammare än forna tider. Vet inte vad som är jobbigast, att de sprang ifrån mig eller att jag blivit långsammare. Men det är som Björn säger. Det är inte nu man ska vara snabb utan i sommar. Bara hoppas jag inte kör för hårt efter träningsuppehållet. Har väldigt svårt för att hålla tillbaka mig själv. Peppar peppar