Ultradistanser på 400mbana kanske inte är så jobbigt trots allt. Man kommer in i ett mode när man bara tänker på annat och inte hur många varv man varken åkt eller har kvar.
För att inte belasta axeln alltför mycket och samtidigt få lite mer variation än vad rullskidorna ger åkte jag och sussi till Ågesta. Någon hade rapporterat 2/5 där på skidspår.se så det skulle vara åkbart. Det var det också. Men slingan var kortare än senast jag var där, strax över 300m, och spåren var sorbet, stavfästet löst.
När vi kom var det en annan där som också låg och körde varv efter varv. Han åkte om oss och sa att detta var bra vasaloppsträning, inte minst psykiskt. Har några vänner som åkte öppet spår igår och spåren hade tydligen varit ganska lika ågesta. Med plusgrader och regn är det svårt att hålla shyssta spår. Trots led 3 kommer de nog inte hålla så länge om det blir den typen av snö.
Men efter ett tag kommer man ändå in i modet när man bara kör. Tanken med passet var ett lungt lite längre pass. Nu blev det "bara" 2 timmar men det fick räcka. Sussi var dessutom lite småless då. Det jag kan konstatera efteråt är att;
- jag hoppas på bättre före under vasan
- man blir snabbt tröttare när det går bara lite tyngre än vanligt
2 pass kvar sen är det upp till bevis.
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar