Man blir pigg av att träna(!)

Det är vad alla säger. Ät grönsaker och träna så blir man inte lika trött. Jag har tänkt att så är det nog men inte reflekterat så mycket mer över det. Däremot har jag tyckt att den här vintern varit väldigt jobbig. Trots att jag flyttat fram klockan till både 06.30 och 07.00 har den ringt med ett irriterande ljud och jag har bara velat somna om.

Mellan 11 oktober och 4e januari hade jag totalt 12 träningstimmar pga ryggen. Det är vad jag brukade ligga på per vecka innan Hawaii. Sedan 3 veckor tillbaka har jag kunnat träna på lite men vill inte gå för hårt fram utan har legat runt 5-6h/vecka. Men det som varit intressant är att jag återigen har börjat vakna innan klockan och det har inte alls känts lika tungt att gå upp på morgonen. Visst, vi har dagarna med oss och för varje dag som går blir det något ljusare på morgonen. Sannolikheten att kroppen ska få en tillstymmelse av sol ökar. Men jag kan sätta min P3a på att det är träningen som gör det.

Ytterligare en mycket empirisk upptäckt (ganska väntad dock) är att kondition är färskvara. Körde 3x 1200-ingar följt att 800-ingar med Ösen och Oskar i tisdags på Kristinebergs IP. Tanken var att köra 1200 i mil-tempo och 800 i halvmara. Försökte hänga på dem första varvet i deras 3.25-tempo men kände att jag skulle skjuta ut mig då så fick släppa på andra setet och lägga mig runt 3.30-34 på efterföljande. Även 800ingarna gick långsammare än forna tider. Vet inte vad som är jobbigast, att de sprang ifrån mig eller att jag blivit långsammare. Men det är som Björn säger. Det är inte nu man ska vara snabb utan i sommar. Bara hoppas jag inte kör för hårt efter träningsuppehållet. Har väldigt svårt för att hålla tillbaka mig själv. Peppar peppar

Två steg fram, ett steg bak

Om man inte tränar blir man tjock sägs det. Jag tror på det. Nu har jag väl inte direkt blivit tjock men nått kilo kan det nog vara, långt ifrån de slimmade kropparna på stranden i Kailua bay. Jul och träningsfritt är en dålig kombo helt enkelt.  

Nu till det trevliga och det är att ryggen börjar kännas bättre. Lite stelt på mornarna men i helgen blev det en cykeltur a 80minuter i vinterkylan tillsammans med Nussi. Var tänkt att bli lite längre men kortade av den för att ryggen kändes lite trött och jag tänkte att det är dumt att köra på för fullt direkt. Fick även smisk på spurten av Nussi. Kondition är en färskvara... Igår provade jag även att springa 1km och tyckte det kändes ok så. Hoppas att kunna börja öka kontinuerligt så smått nu. Att inte kunna träna är dåligt för husfriden.

Efter nyår ska även passen från Björn Andersson börja. Kommer inte kunna köra för fullt från start men hoppas att detta ska ta min träning ytterligare ett snäpp nästa år. Eftersom det är ett gemensamt upplägg för flera med sub9 som mål på IM är det inte riktigt individuellt. Jag räknar ändå med att kunna nyttja mycket och att få en annan struktur i träningen och periodisering etc. Kommer bli intressant!

Allmänt kasst

Magnetkameran sa att en disk buktade ut. Dr Carter sa att jag började bli till åren...31 år?
Men han sa också att en diskbuktning inte är någon superstor grej och att jag bör kunna träna på. Och ryggen har känts bättre och bättre. Fram till idag. Kröp på vinden och fixade men ventilationen på mitt och sussis renoveringsobjekt och nu är jag tillbaka på 0. Fan vad kasst det känns.

Hade precis kommit igång med lite cykling även om sjukgymnasten sagt att jag ska vänta med löpning.

Så trött på det här nu. Inte ens dagens julbord och medföljande sprit kunde dämpa värken. Kanske för lite nubbe? Får kämpa vidare med rehab med det är ju så tråkigt. Inte stressad inför 2015 än men fortsätter det såhär kanske det ändras. Kanske. Eller så blir jag fet...


- Posted using BlogPress from my iPhone

En remiss kommer postad

Igår kom tillslut remissen till MR. 16 december...det känns som en evighet men jag skulle ringa Dr Carter när jag fick den så skulle han försöka skynda på det. Även sjukgymnasten som ska vara ryggspecialist verkar ha ett tufft schema. Först 10 december har jag tid där. 3 veckor för att få tid till en sjukgymnast? Säger det något om folks hälsa eller är just denna sjukgymnast väldigt populär? Jag hoppas det senare.

Har aldrig gjort magnetröntgen förut och vet inte riktigt vad jag har att vänta. Det är något man inte ska göra så ofta pga strålning så det är ju bra att jag sluppit det fram till nu. Samtidigt lite nyfiken, maskinen ser ju ganska spacad ut. Man får det där pojkaktiga intresset för maskiner. Hur som helst ska det bli skönt att få veta vad det handlar om så det går att börja rehaba. Så frustrerande att inte kunna träna och kanske ännu värre att inte kunna göra vanliga saker som att bära tunga matkassar, inte kunna knyta skosnörena utan att stånka och bli tvungen stödja sig eller ligga i sängen och knyta.

Here we go

Invalid innebär ofrivillig vila

Offseason, varför inte köra lite styrka? Marklyft är manligt även om 40kg kanske inte är lika coolt. Men det räckte för att ryggen skulle misstycka. Lägg på lite löpning och sedan bära gips och 120cm OSB-skivor så är ryggproblemen ett faktum. I vanliga fall brukar det räcka med ett besök hos naprapaten så är jag back in business. Men inte nu. Har varit där 3 gånger och kan ändå inte knyta skorna utom på fyllan. Känner mig som 100år och man inser hur skör man är och även vad glad man ska vara att man faktiskt kan röra sig i vanliga fall.

Imorgon ska jag till Dr Farell Carter får att få en opinion av någon som inte är naprapat. Börjat noja mig att det är nått värre denna gång. Får man magnetröntgen om man gnyr lite?

Invaliditeten innebar även att jag missade klubbdagen för 10000m. Fick agera tidtagare när de andra körde beermile vilket sög men köndes också lite skönt när man såg de andra trycka Brooklyn. Dumt att förstöra ett gott öl.

Daniel vann på 8.20.34 och hade faktiskt helt ok tid på sista varvet, 68s. Nussi hack i häl men kunde inte sätta in någon spurt. Spy innebär extravarv så kanske därför han körde reserverat.






Well done boys. Nästa år ska jag göra allt för ge Daniel en match.
Blev en rejäl utskjutning efteråt ändå vilket höll i sig till måndagen. Det har jag inte saknat men jag hade i varje fall inget långpass inplanerat. Oskar låg på samma nivå som oss andra men valde ändå att bränna av en 26km på söndagen. Snyggt



Posted using BlogPress from my iPad

Total vila

Har haft total vila sedan Hawaii. Varken sprungit, cyklat eller simmat även om tanken på simning förekommit. Lars frågade igår om jag inte skulle med och simma onsdag lunch, skulle tydligen vara Lisa Nordens simtränare Fredrik Lundin på bassängkanten. Nackdelen med att numera jobba i sumpan...Blir en lång lunch om man ska åka till Eriksdalsbadet.

Men ska jag vara ärlig har jag inte haft något sug att träna. Känns som att all tid utöver jobb går åt till att planera husrenoveringen på Ekerö just nu. Och det är väl ganska passande tidsmässigt. I vår blir det svårare att klämma in det om jag ska satsa ordentligt på triathlonen.

Det börjar dock smyga något i ryggraden. Något känns helt enkelt lite konstigt när man inte tränar. Man blir trött på kvällen och man är uttråkad. Massa tid som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Så nu har jag reggat ett konto på byggahus.se, där går det att spendera ungefär lika mycket tid som på diverse träningsforum och bloggar märkligt nog. Bäst att lägga på sig lite om det skulle bli en vargsvinter.

Men imorrn har jag i alla fall bokat upp en cykeldate med Nussi och det blir crosscykling i mörkret utan klocka. Ska bara köra på känsla och försöka njuta av cykling utan mål. Ser fram emot det och ser fram emot en månad eller mer av endast spontana pass där jag kör det jag känner för. Sen...sen är det dags att ladda om. Då är det 2015.


- Posted using BlogPress from my iPad

Race report Ironman Kona

Har nu gått några dagar sedan tävlingen och jag har både hunnit smälta den och fundera på vad som gick fel. Kände mig okej vid start och under cyklingen fick jag i mig både energi och vatten som jag hade tänkt. Enda jag kan tänka mig ledde till denna minst sagt mediokra prestation är värmen. Kan ju inte helt ha tappat formen sedan Kalmar?

Incheckning och nummermärkning öppnade 04.45. Vi åkte hemifrån 05 men hade ändå gått om tid. Hittar ett gäng andra svenskar och allt är frid och fröjd. Vattenstart för herrarna kl 06.50 och hinner ligga och trampa vatten max 5min innan kanon blåser av. Inte alls så stökigt som alla varnat för, kanske för att jag la mig relativt långt ut till vänster och dessutom inte krigar längst fram. Kör på i mitt tempo, oftast relativt ostörd, och försöker när det går lägga mig på några fötter. Banan är 2km rakt ut för att sedan vända tillbaka samma väg. Kändes som en evighet innan jag fick vända och ungefär vid vändpunkten ser jag den första rosa mössan som indikerar att en agegroup dam har simmat ikapp 10min på mig. Inget att bli upprörd över, visste att simningen skulle bli tuff för mig och att det finns väldigt många snabba simmare i dessa startled. De flesta ligger runt timmen med våtdräkt. Efter ca 75% börjar det kännas som 50/50 herrar damer. Vet inte om så var fallet men kändes så. Kommer tillslut fram och känner att jag missat lite med vaselinet, swimskinet och saltet har skavt. Skit samma, nu börjar ju min gren. Uppe på piren möts jag av Sussi och Pontus som lyckats ta sin in på vip-delen eftersom de såg starten från båt. Kul med bekanta ansikten. 1.22 tog det och hade innan start en förhoppning om 1.15.

I t1 möter jag också Sara som inte heller var särskilt nöjd efter simningen.

Trycker på lite uppför Kuakini hwy, kanske lite för mycket men man är alltid lite övertaggad direkt efter växling. Målet för dagen är 220watt. Väl ute på Queens K får jag lite rytm och det känns fortfarande helt ok även om det är ganska varmt. Efter några mil så kommer motvinden och den är inte nådig. Aldrig varit med om sådan blåst och tydligen var det de värsta vindarna på 15 år. Det är mentalt nedbrytande med sådan vind tycker jag och jag börjar få svackor. Det är inte heller att vinden kommer från ett och samma håll utan ibland är den från sidan. Glad att jag körde med lägre profil fram, var en del som blåste av vägen. I motvinden börjar man se fler och fler wheelsuckers och domarna gör ingenting trots att de åker förbi. Det gör att det känns ännu värre när man sliter i motvinden. Kämpar uppför backen till Hawi som kändes olidligt lång men ser fram emot nedförsbacken och den förmodade medvinden. Glädjen blev kortvarig. Efter vändningen rullar det på ganska bra men efter ett tag märker jag att trots att det är nedför och jag trycker 200watt går det inte aärskilt fort. Börjar först fundera på om bromsen eller något ligger mot men det är bara vinden. Större delen av hemvägen blir också motvind. Sånna är vindarna på Hawaii, svänger snabbt och har samma värme som en hårtork. Men ingen kan säga att det var ett lätt år i alla fall. Detta var Hawaii som det ska vara.

Även om det endast behöver vara 7m på Kona ser väl luckan lite liten ut?

Mentalt nedtryckt och tillbaka i Kona efter 5.25h och 208watt np börjar jag inse att det här går ganska dåligt. Det fanns liksom inget tryck i mig. För att spara lite tid låter jag skorna sitta på cykeln (vilket jag inte brukar göra) då det är funktionärer som tar hand om den vid växlingen. Slutar med en kramp i höger vad...

Ut på Ali'i drive känns första kilometern bra. Mycket publik, fått komma av cykeln, Sussi/Pontus är där och hejar osv. Men ganska snabbt infinner sig den olustiga känslan av total avsaknad av ork. Börjar bryta ned loppet i bitar. Snart är jag vid vändpunkten på Alii drive, 7.5km, då är det bara 7.5 tillbaka innan Queens K. Håller ca 5-tempo första 1.5 milen sen måste jag gå i en backe som inte är mycket till backe. Då har jag redan börjat gå vid varje vätsktestation. Lägger is i kepsen och innanför racesuiten varje station också, allt för att få ner tempen. Inser nu att det aldrig kommer gå att springa detta marathon och börjar kalkylera på hur lång tid det tar om jag ska gå 2,5mil. Börjar prata med en britt som också går och vi bestämmer att vi ska springa 5 och sedan gå 1 vilket gick fint. Tappar honom nånstans men då kommer Marcus Larsson (cykelcity) ikapp. Han är lika paj som jag ( gjorde 9.07 på Kalmar i år). Vi teamar upp och går/springer när vi kan och orkar. Skrattar åt att vi i det tempo vi håller inte kommer hinna imål innan det blir mörkt. Var tur att vi hittade varandra och kunde motivera varandra, annars hade det tagit mer tid än de 4.19 som det nu blev för mig.

Det är många som gått längs Queens K men hade aldrig trott jag skulle göra det. Hade inte alls den respekt för banan och värmen som man skulle haft. Det var otroligt roligt att vara här och inte minst tiden innan med de 7 andra svenskarna jag och Sussi bott med men nu ska jag ta paus ett år från fulldistans och satsa på 70.3. Direkt efter målgång tänkte jag som vanligt "aldrig mer" men jag ska tillbaka till Kona, bara inte nästa år. Och då ska jag förbereda mig på ett bättre sätt, hur man nu gör det. Läste nån som förespråkade bastu :)

Sida vid sida med Marcus Larsson som kanske var räddningen för att inte hamna på hjältelistan, dvs långsammare löpning än cykling.

Posted using BlogPress from my iPad