tisdag 28 oktober 2014

Total vila

Har haft total vila sedan Hawaii. Varken sprungit, cyklat eller simmat även om tanken på simning förekommit. Lars frågade igår om jag inte skulle med och simma onsdag lunch, skulle tydligen vara Lisa Nordens simtränare Fredrik Lundin på bassängkanten. Nackdelen med att numera jobba i sumpan...Blir en lång lunch om man ska åka till Eriksdalsbadet.

Men ska jag vara ärlig har jag inte haft något sug att träna. Känns som att all tid utöver jobb går åt till att planera husrenoveringen på Ekerö just nu. Och det är väl ganska passande tidsmässigt. I vår blir det svårare att klämma in det om jag ska satsa ordentligt på triathlonen.

Det börjar dock smyga något i ryggraden. Något känns helt enkelt lite konstigt när man inte tränar. Man blir trött på kvällen och man är uttråkad. Massa tid som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Så nu har jag reggat ett konto på byggahus.se, där går det att spendera ungefär lika mycket tid som på diverse träningsforum och bloggar märkligt nog. Bäst att lägga på sig lite om det skulle bli en vargsvinter.

Men imorrn har jag i alla fall bokat upp en cykeldate med Nussi och det blir crosscykling i mörkret utan klocka. Ska bara köra på känsla och försöka njuta av cykling utan mål. Ser fram emot det och ser fram emot en månad eller mer av endast spontana pass där jag kör det jag känner för. Sen...sen är det dags att ladda om. Då är det 2015.


- Posted using BlogPress from my iPad

onsdag 15 oktober 2014

Race report Ironman Kona





Har nu gått några dagar sedan tävlingen och jag har både hunnit smälta den och fundera på vad som gick fel. Kände mig okej vid start och under cyklingen fick jag i mig både energi och vatten som jag hade tänkt. Enda jag kan tänka mig ledde till denna minst sagt mediokra prestation är värmen. Kan ju inte helt ha tappat formen sedan Kalmar?

Incheckning och nummermärkning öppnade 04.45. Vi åkte hemifrån 05 men hade ändå gått om tid. Hittar ett gäng andra svenskar och allt är frid och fröjd. Vattenstart för herrarna kl 06.50 och hinner ligga och trampa vatten max 5min innan kanon blåser av. Inte alls så stökigt som alla varnat för, kanske för att jag la mig relativt långt ut till vänster och dessutom inte krigar längst fram. Kör på i mitt tempo, oftast relativt ostörd, och försöker när det går lägga mig på några fötter. Banan är 2km rakt ut för att sedan vända tillbaka samma väg. Kändes som en evighet innan jag fick vända och ungefär vid vändpunkten ser jag den första rosa mössan som indikerar att en agegroup dam har simmat ikapp 10min på mig. Inget att bli upprörd över, visste att simningen skulle bli tuff för mig och att det finns väldigt många snabba simmare i dessa startled. De flesta ligger runt timmen med våtdräkt. Efter ca 75% börjar det kännas som 50/50 herrar damer. Vet inte om så var fallet men kändes så. Kommer tillslut fram och känner att jag missat lite med vaselinet, swimskinet och saltet har skavt. Skit samma, nu börjar ju min gren. Uppe på piren möts jag av Sussi och Pontus som lyckats ta sin in på vip-delen eftersom de såg starten från båt. Kul med bekanta ansikten. 1.22 tog det och hade innan start en förhoppning om 1.15.

I t1 möter jag också Sara som inte heller var särskilt nöjd efter simningen.

Trycker på lite uppför Kuakini hwy, kanske lite för mycket men man är alltid lite övertaggad direkt efter växling. Målet för dagen är 220watt. Väl ute på Queens K får jag lite rytm och det känns fortfarande helt ok även om det är ganska varmt. Efter några mil så kommer motvinden och den är inte nådig. Aldrig varit med om sådan blåst och tydligen var det de värsta vindarna på 15 år. Det är mentalt nedbrytande med sådan vind tycker jag och jag börjar få svackor. Det är inte heller att vinden kommer från ett och samma håll utan ibland är den från sidan. Glad att jag körde med lägre profil fram, var en del som blåste av vägen. I motvinden börjar man se fler och fler wheelsuckers och domarna gör ingenting trots att de åker förbi. Det gör att det känns ännu värre när man sliter i motvinden. Kämpar uppför backen till Hawi som kändes olidligt lång men ser fram emot nedförsbacken och den förmodade medvinden. Glädjen blev kortvarig. Efter vändningen rullar det på ganska bra men efter ett tag märker jag att trots att det är nedför och jag trycker 200watt går det inte aärskilt fort. Börjar först fundera på om bromsen eller något ligger mot men det är bara vinden. Större delen av hemvägen blir också motvind. Sånna är vindarna på Hawaii, svänger snabbt och har samma värme som en hårtork. Men ingen kan säga att det var ett lätt år i alla fall. Detta var Hawaii som det ska vara.

Även om det endast behöver vara 7m på Kona ser väl luckan lite liten ut?


Mentalt nedtryckt och tillbaka i Kona efter 5.25h och 208watt np börjar jag inse att det här går ganska dåligt. Det fanns liksom inget tryck i mig. För att spara lite tid låter jag skorna sitta på cykeln (vilket jag inte brukar göra) då det är funktionärer som tar hand om den vid växlingen. Slutar med en kramp i höger vad...

Ut på Ali'i drive känns första kilometern bra. Mycket publik, fått komma av cykeln, Sussi/Pontus är där och hejar osv. Men ganska snabbt infinner sig den olustiga känslan av total avsaknad av ork. Börjar bryta ned loppet i bitar. Snart är jag vid vändpunkten på Alii drive, 7.5km, då är det bara 7.5 tillbaka innan Queens K. Håller ca 5-tempo första 1.5 milen sen måste jag gå i en backe som inte är mycket till backe. Då har jag redan börjat gå vid varje vätsktestation. Lägger is i kepsen och innanför racesuiten varje station också, allt för att få ner tempen. Inser nu att det aldrig kommer gå att springa detta marathon och börjar kalkylera på hur lång tid det tar om jag ska gå 2,5mil. Börjar prata med en britt som också går och vi bestämmer att vi ska springa 5 och sedan gå 1 vilket gick fint. Tappar honom nånstans men då kommer Marcus Larsson (cykelcity) ikapp. Han är lika paj som jag ( gjorde 9.07 på Kalmar i år). Vi teamar upp och går/springer när vi kan och orkar. Skrattar åt att vi i det tempo vi håller inte kommer hinna imål innan det blir mörkt. Var tur att vi hittade varandra och kunde motivera varandra, annars hade det tagit mer tid än de 4.19 som det nu blev för mig.

Det är många som gått längs Queens K men hade aldrig trott jag skulle göra det. Hade inte alls den respekt för banan och värmen som man skulle haft. Det var otroligt roligt att vara här och inte minst tiden innan med de 7 andra svenskarna jag och Sussi bott med men nu ska jag ta paus ett år från fulldistans och satsa på 70.3. Direkt efter målgång tänkte jag som vanligt "aldrig mer" men jag ska tillbaka till Kona, bara inte nästa år. Och då ska jag förbereda mig på ett bättre sätt, hur man nu gör det. Läste nån som förespråkade bastu :)



Sida vid sida med Marcus Larsson som kanske var räddningen för att inte hamna på hjältelistan, dvs långsammare löpning än cykling.

Posted using BlogPress from my iPad

lördag 11 oktober 2014

Pre raceday Kona







Ca 14 timmar kvar till start och cykeln är incheckad och klar. Ute på piren står cyklar för en förmögenhet. I Kalmar sa de att sammanlagda värdet var ca 98M, här måste det vara det dubbla. Min P3 tillhör budgetalternativen och p5or har var och varannan.

Planen är väldigt lik den i Kalmar, baserat på endast två tidigare tävlingar verkade den senare fungera hyfsat. Har bunkrat enervit och kommer ha med mig all energi som jag behöver på cyklingen och även det mesta för löpningen. Blir ca 300kcal/timme. Stora svårigheten blir att få i sig vatten tror jag men det finns många aidstations att fylla på på. Finns också is för att kyla sig.

Slängde in handduken och köpte ett swimskin från BlueSeventy vilket i alla fall ser väldigt tourigt ut. Hoppas göra en simning 5-10min långsammare än Kalmar pga det är våtdräktsförbud, dvs 1.15-1.20. På cyklingen kommer jag också safa lite och lägga mig 10watt lägre än Kalmar så 220w är målet om allt känns okej. Kanske blir runt 5.10. Löpningen är väldigt svårt att sia något om, 3.30 ska jag nog vara väldigt nöjd med men det kan lika gärna bli 4 eller total genomklappning. Total tid alltså allt mellan 10 och 11.09h. 11.09 är genomsnittstiden på Hawaii och den tycker jag att jag ska vara bättre än.

Årets tävling är den största hittills deltagarmässigt, 28% är damer vilket är 9% mer än förra året. 25 svenskar är på plats och hoppas på bra tider imorgon. Träningen är gjord och nu är det bara njuta (?) av loppet för att sedan ta en månads säsongsvila.

Starten går 06.50 lokal tid eller 18.50 svensk tid för herrarna och 07/19 för damer. Följ mina tider genom bib nr 1826 på Ironmans hemsida nedan.

http://www.ironman.com/triathlon/coverage/athlete-tracker.aspx?race=worldchampionship&y=2014#axzz3FnqwdLoj



- Posted using BlogPress from my iPad

onsdag 8 oktober 2014

Dagarna går i Camp Sweden

Vaknar fortfarande vid 3-4 på morgonen pigg men med förhoppningen att kunna somna om. Enda fördelen med det är att internet går ganska fort just då, vilket annars blir helt nedlusat när alla nio i Camp Sweden ska kolla sin mail, facebooka, twittra och instagramma.

Dagarna rullar annars på i snabbt tempo och brukar börja med simning. Runt 07.30 drar vi oss ned till startområdet för att simma en del av banan. Helt fantastiskt klarblått vatten och man har fullt upp med att kolla färggranna fiskar samtidigt som man inte ska krocka med mötande simmare. Ca 10 min ut finns en båt som bjuder på kaffe vilket då blir ett naturligt mål. Intressant att se alla simmare, det är hundratals där varje morgon. Svårt att hitta en plats med mer vältränade människor och mindre underhudsfett misstänker jag. Imorse provade jag swimskins som man använder när det är våtdräktsförbud, vilket det är här. Enligt Rasmus Henning skulle det göra 5s per hundring och det som satt bäst kostade $290. Ni kan ju räkna tidsvinst per krona på det under 3896m...med lite tur kan jag låna av Nelker.

Kaffebåten. Bild Nelker

Vi provade också att cykla sista biten av cykelbanan innan vändningen upp/ner från Hawi idag för att känna på lite hur det är med vindarna. Har fegat och kommer köra med Dura Ace c35 fram som är betydligt lägre än 808orna. Idag kändes vindarna dock helt okej men man vet ju aldrig på race day. Hastigheter på 60-70 i nedförslöporna och kraftiga kastvindar kan kittla lite i magen. Hade lätt kunnat köra med större klinga fram än mina 53 såhär i efterhand. Det är väldigt böljande bana och ska tydligen vara 1400 höjdmeter vilket gör att man trampar ur i de långa nedförsbackarna.

Vändpunkten efter 9 mil. Liten röd markering i gatan

Paraden var också idag där alla länder promenerar mellan startområdet och expoområdet. 25 svenskar är på plats men har för mig att det var fler som kvalade. Kanske hade de lika strul som oss med flygbiljetterna och kom bort nånstans på vägen?! Kul grej med paraden iaf, lär väl vara enda gången man får representera Sverige.

Lilla men tappra gruppen

Jäkligt skön stämning här där alla är totalt nednördade i triathlon och träning. Ser fram emot lördag men är lite rädd för värmen. Den är verkligen tryckande. Att gå ut lite hårt här kan leda till att man bonkar totalt vilket vore lite trist. Vill ju trots allt njuta av detta race nu när jag är här.


Relaxing - Bild stulen av Nelker

Kaffe på Lava Java


Legenderna! 


Dinner for champs






måndag 6 oktober 2014

Det är långt till The Big Island

Sitter på planet nu från San Francisco till Kona. Resan som påbörjades för 38 timmar sedan har väl inte direkt flutit på som tänkt. Den har faktiskt gått extremt dåligt. Men modet är ändå uppe, för nu är det inte långt kvar.

Lördag 09.05 skulle vår flight till New York ha gått men när vi kommer dit får vi reda på att den är försenad. 6timmar...och vi hade 2 connections så de sket sig helt. Istället bokar de in oss till frankfurt->Houston->Denver->Kona. Det tog tid att styra om oss och de framför oss i kön så vi hade 40 min att checka in på på Arlanda vilket också sket sig. De lyckades inte checka in bagaget till Denver utan vi skulle bli tvungna att checka in/ut i Frankfurt.

I Frankfurt springer vi som om det vore en sprintdistans och kommer till Uniteds incheckning 58min innan avgång. Den vidriga lilla damen säger att de har cutoff 1h innan avgång och det är inget hon kan göra. Vi skäller på varandra en kvart innan hon får ett nervöst sammanbrott och klagar inför hennes kollega om magsmärtor på tyska, tror väl inte vi förstår. Hon hittar inga flighter som tar oss till Kona innan måndag men tycker vi kan åka till Honolula och ta en båt istället. På egen bekostnad dessutom. Tillslut får jag tala med hennes supervisor som efter mycket om och med går utanför star alliance och bokar en flight med American. Vi flyger nu Frankfurt->Chicago->Denver-San Francisco (liten mellanlandning som inte stod på biljetten->Kona.

Istället för en hel natt på Honolulu där vi hade bokat hotell sedan tidigare får vi 4h på ett hotell i Denver. Fantastiskt. Men känner mig ändå hyfsad pigg just nu då vi försökt sova lite strategiskt på flighterna.

När man inte trodde något kunde gå sämre får vi i Frankfurt reda på av Philip, som vi ska bo med, att den vi hyrt huset av inte svarar. Troligen har vi 9 som ska bo tillsammans blivit blåsta och airbnb-bokningen finns egentligen inte. Tycker synd om Anna och Fredrik som landade sent i lördags och skulle vara först i huset. Huset finns dock har vi nu fått reda på även om ägaren inte sett pengarna. Anna och Fredrik fick sova första natten hos grannen till vårt hyrhus. Snällt.

Ironman verkar annars vara lite större här. I passkontroller och liknande har folk reagerat och frågat om man ska tävla och önskat en lycka till. Riktigt kul. Så status är alltså gott humör och snart framme i Kona. Nya tag för att hitta boende och sen är det bara börja ladda på riktigt. Nu kan det väl bara gå bättre!?


- Posted using BlogPress from my iPad